Impopulärkultur

Omänsklig musik

För mig är det ett ideal med musik med så få mänskliga beröringspunkter som möjligt. En god vän satte ett citat från en klassisk novell i ny kontext och slöjan lyftes från mina ögon:

There are vocal qualities peculiar to men, and vocal qualities peculiar to beasts; and it is terrible to hear the one when the source should yield the other. Animal fury and orgiastic licence here whipped themselves to demoniac heights by howls and squawking ecstasies that tore and reverberated through those nighted woods like pestilential tempests from the gulfs of hell.
”The Call Of Cthulhu” – H. P. Lovecraft

För snart 100 år sedan beskrev alltså Lovecraft transcendental black metal och funeral doom med knivskarp precision. Läten, vanligtvis förknippade med vilda djur stöts ur mänskliga strupar och vice versa, en pervers paradox som skymfar själva skapelsens gudsgivna ordning. Den onda riten, där människa, best och demon förlustar sig ekar genom skogen som en pestvind ur helvetets avgrund.

Exakt så, som ”Dunster från underjorden” beskrevs hårdrock i augusti 2010 av en upprörd lyssnare i Ring P1. Knappast ett sammanträffande.

Bra musik kan aldrig vara frånkopplat mänskliga känslor eftersom det är genom vad vi känner vi både skapar och avkodar konst, men band som t.ex. Bell Witch och Ash Borer, båda hemmahörande i nordvästra USA, gör musik så pass avhumaniserad att det är svårt att föreställa sig den mänskliga inblandningen.

Känslospektrat är genren trogen: hopplöshet, vanmakt, desperation, ångest, monotoni, men positionerna är framflyttade. Likt Lovecrafts protagonister är människan en obetydlig detalj i ett illvilligt kosmos.

Det kompletta setet

Jag är en samlare. Ser jag något jag gillar vill jag ha det. Finns det i limited edition vill jag ha det ännu mer. Finns det flera eller om det jag gillar är en del av en större helhet ska jag ha allt.

Förstautgåvor? Självklart!
Japansk specialpress med tote-bag och sticker? Mums!

Med vissa bokserier, t.ex. Stockholm Noir eller Cirkeln har det gått till den milda grad att jag övervägt att köpa inbundna versioner (eller pocket) av alla delarna för att harmonisera setet och ha samma band av alla, fastän jag redan äger böckerna.
Snacka om kontrollbehov och resursslöseri!

Det är inte bara vetskapen om att man har färdigställt en samling, det är även den fröjd för ögat som uppstår när man lyfter blicken mot t.ex. bokhyllan och ser långa rader och böcker där de enskilda individerna i bokserierna bildar små kluster av samhörighet. De står där och myser med varandra och solar sig i dess ägares gillande blick.

Pocketböcker är perfekta av just den anledningen. Ett universellt format där all världens böcker ingår i ett system där alla har exakt samma dimensioner. Total standardisering. Enter nästa i-landsproblem: samma format men olika formgivning på ryggarna. Men den obscena navelskådningen kan vi ta en annan gång.

Hur blir det då med limited-edition-/bästa-utgåvan-tänket kontra slaskpocket på rubbet? Jag har några storfavoriter i bokhyllan. Bone av Jeff Smith, Watchmen av Moore/Gibbons och allt av H.P. Lovecraft. Alla dessa är i billigt pappersformat och jag har flera gånger tänkt uppgradera för att dessa är favoriter för livet.

Men den tankeställare som ligger bakom de flesta texter på Impopulärkultur omfattar även detta. Egoistiskt slöseri av pengar och resurser måste begränsas för min del och om ovanstående böcker nu är mina favoriter, på vilket sätt kan man visa den kärleken bättre än genom knäckta ryggar och tummade blad?

Lyckliga dagar

Idag är det septembers sista dag, och både jag och min dotter svettas i solen. Av med vinterjackan.

Vi ska träffa en gymnasiekompis som också bor i Malmö och har en liten tjej men innan dess har vi några timmar att slå ihjäl. Cyklar nerför Nobelvägen till Södervärn, förbi Mobilia, ner till stadionområdet och vidare västerut mot Bellevue. Eftersom hon håller på att somna på cykeln så letar vi upp en liten lekplats mellan några boxiga radhus i gult tegel.

Här ligger solen på som om det vore högsommar och hon tjuter av skratt i gungan. Vi har inte med oss några leksaker men får låna av en farmor med barnbarn när vi sätter oss i sandlådan.

Jag tar en underbar bild på min lilla tjej när hon med stort leende och sand på Nalle Puh-tröjan leker med lånespaden och skickar till hennes mamma.

När vi cyklar därifrån tänker jag att jag borde skriva ner det jag just har skrivit, och komma ihåg hur underbart allt kändes just denna sista dagen i september, för man glömmer så snabbt.

Inventering: garderoben

Eftersom det är ett absurt tidsslöseri med att räkna strumpor har det tagit mig några månader att inventera garderoben. Några minuter här och där när barnet sover eller medan man rotar lite i lådorna och letar efter något annat. Tanken var att innan jag börjar rensa ut saker måste jag ställa mig frågan: vad äger jag? Först efter det känns det rimligt att gå vidare med nästa steg: vad kan jag göra mig av med?

Båda föregås dock av: vad behöver jag? Det som kickat igång hela projektet är insikten om min egen överkonsumtion och en strävan efter att vara mindre beroende på saker. Både sådana man äger eller vill äga.

Garderoben får bli först ut. Även om jag flera gånger under årens lopp rensat ut allt möjligt har jag fortfarande enormt mycket kläder, skor och accessoarer kvar.

Jag har inte riktigt formulerat något mål än mer att jag ska skala bort allt som inte tillför värde i mitt liv. Kläder jag inte använder längre eller mycket sällan, skor som inte är sköna nog och sådant som antingen är omodernt eller som ligger långt bort från hur jag uppfattar mig och vill att andra ska uppfatta mig.

Efter räkning så innehöll byrå, hall och garderob 201 föremål.

103 av dessa var enkla att lägga i skänka/sälja högen men resten vållar mer huvudbry. Vissa är enkla och självskrivna: två kostymer och några skjortor till jobbet, några outfits för fritiden och en uppsättning hemma- och träningskläder. Av de 98 föremål som inte var självskrivna för utrensning finns dock betydligt mer än vad man rimligtvis behöver så fortsättning följer…

Digital stress

Jag tog bort telefonens Facebook-app för snart en månad sedan och har inte ångrat det en sekund.

I samband med föräldraledighet och närkontakt med fenomenet upptagen förälder med smartphone på lekplats så tänkte jag att jag skulle försöka att faktiskt leka med mitt barn och vara lite mer närvarande.

Ädla skäl aside, det har rätt mycket att göra med funderingar på hur man egentligen använder sin tid dagligen också. Senaste året har jag utvecklat ett rätt tvångsmässigt beteende där jag maniskt hållit mig uppdaterad på Facebook men även besökt DN/SVD med bara några minuters mellanrum när jag har lite dötid.

Ibland dyker luren bara upp i näven med någon av dessa tidstjuvar inmatad i adressfältet, pekfingret smeker över senaste nytt med en mantelrörelse, utan att jag ens bryr mig eller förväntar mig att något ska ha hänt.

Mitt liv är inte överdrivet komplicerat men jag känner ändå att det finns otyglade impulser från okända och uttråkade sfärer som blixtrar till så fort det finns en skärm inom räckhåll. Utöver att ta bort Facebook-appen stängde jag av Safari (har dock kvar Chrome), tog bort alla mailkonton, avslutade alla min RSS-prenumerationer och tog bort de få spel jag hade på mobilen.

Effekten av detta enkla grepp har varit häpnadsväckande. Jag kollar Facebook ett fåtal gånger i veckan (hemma från datorn), fokuserar mindre på nyheter och händelser i världen som i princip aldrig påverkar eller intresserar mig och viktigast av allt, jag har lite tråkigt lite oftare på ett rätt skönt sätt.

Mitt minimalistiska manifest

Helt plötsligt så insåg jag att, precis som Tyler Durden sade; mina ting äger mig, inte tvärtom.

Inte så mycket tingen i sig utan snarare impulserna att ständigt vilja ha mer, att leta efter saker som är än mer perfekta eller kompletterar befintliga konstellationer. En lite snyggare jacka, En bok i en serie, mest för att jag redan hade de andra delarna. Ytterligare en pryl som var skoj först men sedan förpassades till lägenhetens (och medvetandets) gulag, dömd att förtvina i en låda och skapa småångest när den exhumeras vid nästa storstädning.

Jag tror många kan känna igen sig i ovanstående. Shopping som rekreation, inspiration och manifestation. Ett utvidgande av jaget genom de sakerna man bär eller omger sig med.

Boten är simpel:

Målet att bryta ett mönster med excessiv och ofta tanklös konsumtion och istället finna större glädje i sakerna man behåller och lägga fokus på hälsa och familj. Jag förväntar mig även ett enklare liv med mindre saker att hålla koll på, ett renare hem och mindre slöseri med planetens resurser.