Impopulärkultur

Evig vinter med Paysage D’Hiver

Jag började skriva den här texten på flera olika sätt. Utgångspunkten var ursprungligen att håna audiofiler men ändå raljera över vilken oerhört dålig ljudkvalitet det är på Paysage D’Hivers samtiliga skivor men att plocka sådana låga poäng känns bara plumpt när allt mitt hjärta vill är att brista ut i kraxande lovsång.

Det känns rimligt att backa till mitten av nittiotalet och Darkthrones magnifika ”Transilvanian Hunger”. Den omedelbara och härjande känslan av ensamhet och sorg som infinner sig, den ylande polarvindens totala nihilism. Schweiziska Paysage D’Hiver tar sitt avstamp i samma ljudbild men förenar Darkthrones vintervurm med Burzums svepande och drömska ambiens.

Låtarna, som ofta tangerar tjugominutersstrecket, är så undermåligt producerade att det för det mesta är omöjligt att skilja instrumenten från varandra. Allt låter som en spetsig och frasande kakafoni som bryts upp av kvartslånga ambienta och sakrala keyboardpartier á la Burzum. Sången, och det är verkligen att tänja på ordets betydelse, känns mer än den hörs. Någon gång i timmen dyker det upp lite stråkar.

Tony Ernst kallar i Svarta Tankar Paysage D’Hivers ”Welt Aus Eis” (2000) från den självbetitlade skivan för ”den enskilt starkaste låten inom black metal” och det är inte svårt att hålla med. Black metals kärna var aldrig kyrkbränder, mord eller ens satanism, det var alltid utanförskap. Inte bara mot samhället utan mot vår hela existens. En enda stor avgrund som lockar betraktaren in i djupet. Många lät sig inspireras av den norska naturen som en antites till den förkristnade och konforma civilisationen, en motpol som var sann, stark och konstant men även rå och hänsynslös, precis som musiken.

Paysage D’Hiver – ”Welt Aus Eis”

Känslan av permafrost och stjärnklar natthimmel, mark och sky, osolkad av människor genomsyrar hela Paysage D’Hivers diskografi. Musiken är en naturkraft i sig, otyglad och ogreppbar, ytterligare ett exempel på omänsklig musik.

För den som inte kan få nog av Burzums ”Hvis Lyset Tar Oss” eller vill ha vinter året om kan jag inte rekommendera detta nog.

Ett nytt år

Jag var sjuk under vintern. Så pass allvarligt att jag var tvungen att söka vård och få medicin. Det hela lade sig rätt snabbt men som det mesta oönskade man råkar ut för här i livet var det en väckarklocka. För stunden alltså, efter några friska dagar satte lättjan in igen. Ett dumt och bekvämt djur är vad man är.

Det brukar sägas att den friske har många önskningar men den sjuke blott en. Under 2015 ska jag låta detta guida mig. Jag ska dekonstruera mitt liv tills essensen blottläggs, och lägga fokus på vad som ligger närmast hjärtat: min familj och min hälsa; så att jag kan njuta av vår tid tillsammans.

Uppbrutet i delmål känns det viktigt att konsumera mindre, se min snedsteg-i-evolutionen-kropp som ett tempel, bli deltidsnihilist och ägna mig åt mer självterapi här på Impopulärkultur. Ett annat mål som inte hör till ovanstående är att jag ska ta starkare ställning mot religion från och med nu. Väl mött!

Morfars lapp

Det var en av mina käraste ägodelar, men den försvann någon gång, någonstans.

Morfar Adam hade skrivit en lapp till mig. Jag vet inte om det var sista gången jag hälsade på honom i Kraków eller om det var tidigare, men jag var i övre tonåren när jag fick den. Redan då, tonårssur och tvär, minns jag att ögonen tårades när jag läste på den, precis som de gör nu.

Morfar var gammal, både till åren och sättet, men hans skratt var alltid nära och levande. Jag minns att det tunna håret alltid var välkammat och hans ärr tvärs över överläppen.

Han hade alltid skjorta, inte sällan med upprullade ärmar. Precis som jag. Hans glasögon var tjocka och med mörka skalmar, precis som mina. Smal över axlarna, precis som jag. Han älskade att promenera, precis som jag brukade göra.

Hemma i Kraków brukade han somna i läsfåtöljen med tidningen i knät, och när jag långt tidigare skulle visa honom genvägen till min lågstadieskola i Norrköping; uppför en mur och under ett stängsel, skrattade han bara när han inte kunna krypa efter och fick gå runt hela skolgården.

Jag minns inte allt som stod på lappen, även om det bara var några få rader, men sista meningen kommer jag aldrig att glömma, det stod: tänk på mig ibland.

Jag tänker ofta på dig morfar, och saknar dig.

Jag ligger bredvid och gör ingenting

Klockan är efter lunch och det är dags för barnet att sova middag. Jag har haft problem med ryggen och för att undvika lyftet ner i spjälsängen har jag lagt henne i vår dubbelsäng. Hennes lilla kudde med apor på örngottet ligger mellan våra stora vita kuddar, och hennes ap-täcke lyser upp de vita lakanen. Hunden och kaninen är såklart med, instoppade under varsin arm.

För att hon ska kunna sova måste jag själv låtsas sova. Jag vet det på samma sätt man vet hur andra man är nära fungerar. Instinkten lagras i ryggraden och man navigerar relationens farvatten med inbyggd kompass. Skulle jag ligga med ansiktet mot henne skulle hon vilja spexa och stoja så jag vänder ryggen till och börjar andas tungt.

Efter några minuter av bökande hör jag hur hennes andetag blir tyngre och liksom utdragna, och mellan sekvenserna av andning smuttar hon på nappen några snabba gånger. Nu vet jag att hon sover. Jag vänder mig försiktigt och tittar på hennes dockansikte med de långa fransarna och de runda kinderna. Täcket är av, kaninen och hunden förskjutna.

Jag ligger bredvid och gör ingenting. Ingenting mer än att titta på denna underbara skapelse.

Den oroligaste dagen

Jag skulle knappast beskriva mig som sorglös, men det är sant att jag inte oroar mig så mycket. Det handlar varken om lättsinne eller brist på empati utan snarare på sortering och rationalisering.

Det som är problem jag inte kan påverka tynger mig sällan. Eller problemen tynger mig, men att stå handfallen inför dem skänker ett lugn sprunget ur vetskapen att man inte kan påverka utfallet. Vissa saker blir inte bättre oavsett vad man gör och den här typen av problem filtrerar min hjärna turligt nog bort i vardagen. Olösliga problem blir definitivt inte bättre av att man grubblar på dem.

Men ibland händer det ändå att man oroar sig. Och ännu mer har det blivit sedan man blev förälder och så mycket mer står på spel. Ser jag till mig själv så är ångesten som mest koncentrerad till en dag på året. Inte dagen efter något, utan dagen före. Dagen före mitt årliga besök hos kardiologen. Millimeter och volymer, förkortningar och intervaller, grafer och ljud. En dag i maj varje år destilleras livet ner till ett mått, precis som om det skulle säga något om vem jag är eller vad jag gör.

Jag kan inte påverka utfallet, men ibland oroar jag mig ändå.

Grått hav

Mitt favorithav är grått som stål. Jag älskar när havet är kallt, ogästvänligt och oinbjudande. Inte att bada i såklart, det får man göra andra tider på året, men att blicka ut över och förundras.

Det vita skummet är som lavar på en grå klipphäll. Vågorna som berg. Den här novemberdagen blåser det nästan storm på Skånes östkust.

Vi kom från havet, kanske återvänder vi en dag. Vi lär inte göra det för att återförenas med Dagon utan snarare för att vi ödelagt våra befintliga hem.

Inför havet inser man sin insignifikans och hur totalt obetydlig man är för några andra än den närmsta kretsen. Om havet är så ofattbart och ogreppbart stort, hur stor är då inte rymden?

Allt kött är hö, nu och för alltid. Snart finns vi inte längre och om ytterligare lite längre har vi aldrig funnits.

Bästa stunden på hela dagen

Barnet har vaknat tidigt men vi har alla fått sova hela natten. Det finns frallor och pålägg kvar sedan helgen. Efter att vi ätit frukost i köket flyttar vi ut i vardagsrummet och dricker kaffe medan barnet springer runt och leker. Hon är bedårande. För henne är varje dag den bästa dagen.

Jag och min sambo myser i sofforna. Vi dricker vårt kaffe, lyssnar på Joy Division och pratar om hus. Kanske ska vi flytta närmare havet ändå.

Det är bästa stunden på hela dagen, vi är lyckliga och allt är möjligt.

Drömmar och fantasi

Härom natten drömde jag om att en björn jagade mig medan jag försökte teckna ett mobilabonnemang. Efter lite googlande på pseudovetenskapliga sidor och rena kvacksalvarsajter verkar den allmänna åsikten vara att drömmar om vilda djur representerar stora och starka känslor. Att bli jagad av en björn skulle alltså kunna vara mitt undermedvetnas sätt att hantera att jag är stressad inför ett stort beslut. Det stämmer ju faktiskt rätt bra eftersom vi funderar på husköp, även om det var ett mobilabonnemang som drömmen handlade om.

Jag sover i regel djupt och minns sällan mina drömmar och har alltid vara lite avundsjuk på de som kan berätta de mest fantastiska historier på morgonen, eller som har fyllt natten med äventyr bortom sömnens vägg. Själv har jag alltid tänkt att en kombination av dåligt minne och dålig fantasi är vad som hindrar mig från att drömma och minnas morgonen efter.

Fast jag vet inte om jag har så dålig fantasi egentligen. Hela min uppväxt präglades av en decennielång djupdykning i fantasy, rollspel, Warhammer, Magic, tv-spel och serietidningar. Mina hobbies styrde mitt val av vänner och tillsammans kastade vi oss in i de mest fantastiska världar och förkovrade oss i legender om hjältedåd på fjärran platser.

Jag känner fortfarande hur det påverkar mig varje dag. När jag cyklar en tur med barnet i den härliga oktobersolen fylls min värld med sprakande visioner. Vi cyklar förbi en lyftkran omkring vilken några måsar cirklar och jag ser ett bistert vakttorn där korpar kraxar på murkrönet. I Limhamn bygger de om den gamla cementfabriken och har slagit upp stora hål i de enorma cisternerna. När vi cyklar förbi ser jag nästan tippen på drakens svans när hon kryper in i den mörka håligheten för att ruva på sin skatt. Turning Torso badar i solskenet och gnistrar som en nål av vitaste alabaster som räcker ända upp till himlen, tänk att Minas Tirith ligger i Malmö! Än längre söderut kommer vi till kalkbrottet, en postapokalyptisk krater som med största sannolikhet sjuder av muterat liv och där gäng slåss om vatten och bensin under den stekande solen.

Simon Stålenhag har omsatt liknande visioner i sin magiska bok ”Ur Varselklotet” i bilder. Åttiotalets svenska landsbygd har fyllts av retrofuturistiska maskiner och robotar. Det finaste med alla vackra målningar är att de främmande tingen är så triviala och liksom smälter in jämte 240:s och röda stugor med vita knutar.

Precis som bra fantasy ska vara, både otrolig och högst trolig på samma gång.

Omänsklig musik

För mig är det ett ideal med musik med så få mänskliga beröringspunkter som möjligt. En god vän satte ett citat från en klassisk novell i ny kontext och slöjan lyftes från mina ögon:

There are vocal qualities peculiar to men, and vocal qualities peculiar to beasts; and it is terrible to hear the one when the source should yield the other. Animal fury and orgiastic licence here whipped themselves to demoniac heights by howls and squawking ecstasies that tore and reverberated through those nighted woods like pestilential tempests from the gulfs of hell.
”The Call Of Cthulhu” – H. P. Lovecraft

För snart 100 år sedan beskrev alltså Lovecraft transcendental black metal och funeral doom med knivskarp precision. Läten, vanligtvis förknippade med vilda djur stöts ur mänskliga strupar och vice versa, en pervers paradox som skymfar själva skapelsens gudsgivna ordning. Den onda riten, där människa, best och demon förlustar sig ekar genom skogen som en pestvind ur helvetets avgrund.

Exakt så, som ”Dunster från underjorden” beskrevs hårdrock i augusti 2010 av en upprörd lyssnare i Ring P1. Knappast ett sammanträffande.

Bra musik kan aldrig vara frånkopplat mänskliga känslor eftersom det är genom vad vi känner vi både skapar och avkodar konst, men band som t.ex. Bell Witch och Ash Borer, båda hemmahörande i nordvästra USA, gör musik så pass avhumaniserad att det är svårt att föreställa sig den mänskliga inblandningen.

Känslospektrat är genren trogen: hopplöshet, vanmakt, desperation, ångest, monotoni, men positionerna är framflyttade. Likt Lovecrafts protagonister är människan en obetydlig detalj i ett illvilligt kosmos.

Det kompletta setet

Jag är en samlare. Ser jag något jag gillar vill jag ha det. Finns det i limited edition vill jag ha det ännu mer. Finns det flera eller om det jag gillar är en del av en större helhet ska jag ha allt. Setet ska kompletteras till varje pris.

Förstautgåvor? Självklart!
Japansk specialpress med tote-bag och sticker? Mums!

Med vissa bokserier, t.ex. Stockholm Noir eller Cirkeln har det gått till den milda grad att jag övervägt att köpa inbundna versioner (eller pocket) av alla delarna för att harmonisera setet och ha samma band av alla, fastän jag redan äger böckerna.
Snacka om kontrollbehov och resursslöseri!

Det är inte bara vetskapen om att man har färdigställt en samling eller ett set, det är även den fröjd för ögat som uppstår när man lyfter blicken mot t.ex. bokhyllan och ser långa rader och böcker där de enskilda individerna i bokserierna bildar små kluster av samhörighet. De står där och myser med varandra och solar sig i dess ägares gillande blick.

Pocketböcker är perfekta av just den anledningen. Ett universellt format där all världens böcker ingår i ett system där alla har exakt samma dimensioner. Total standardisering. Enter nästa i-landsproblem: samma format men olika formgivning på ryggarna. Men den obscena navelskådningen kan vi ta en annan gång.

Hur blir det då med limited-edition-/bästa-utgåvan-tänket kontra slaskpocket på rubbet? Jag har några storfavoriter i bokhyllan. Bone av Jeff Smith, Watchmen av Moore/Gibbons och allt av H.P. Lovecraft. Alla dessa är i billigt pappersformat och jag har flera gånger tänkt uppgradera för att dessa är favoriter för livet.

Men den tankeställare som ligger bakom de flesta texter på Impopulärkultur omfattar även detta. Egoistiskt slöseri av pengar och resurser måste begränsas för min del och om ovanstående böcker nu är mina favoriter, på vilket sätt kan man visa den kärleken bättre än genom knäckta ryggar och tummade blad?