Impopulärkultur

Hjärta och fåglar

När jag tänkter mig mitt hjärta är det inte som smedens näve. Lika enorm som släggan den håller, självaste Mjölnir, som med elementens frisläppta krafter obevekligt kuvar det glödande stålet. Eller som städet, från vilket gnistor yr som från vårdkasen på Walpurgisnacht, solitt som stelnad magma, rasande formad av en än större kraft i malströmmens häxkittel.

Have you ever seen a human heart?
It looks like a fist, wrapped in blood!
Closer

Jag tänker på mitt hjärta som den beniga näven tillhörande den anemiske och klene tioåring jag en gång var, och i många avseenden fortfarande är. Ett vekt hjärta, som slår på för att upprätthålla status quo. Slag för slag. Det pickar på som en sparv som stannar vintern ut i norr, utlämnad åt slumpen som för alltid styr våra liv.

Men så är det inte. Efter allt hjärtat mitt kämpat sig igenom måste det ha styrkan av tusen män. En sparv stark och stolt som en falk bor i mitt hjärta, och nu bor för alltid två andra små fåglar där också. De har gjort mitt hjärta till sitt hem.