Ett strävsamt liv

Jag heter Alexander och jag vill inte jobba tills jag är 69 år.

Så skulle jag kunna presentera mig när jag ställer mig upp i cirkeln av stolar i källarlokalen där anonyma minimalister har kvällsmöte. I möteslokalen finns folk i alla åldrar, de flesta runt 30-strecket, både män och kvinnor. Personer som lite sådär i smyg läst på nätet om ett liv där vi inte drivs av önskan att konsumera mera, utan istället snålar lite och försöker bli lyckliga med mindre saker. Pengarna vi inte längre bränner på att tillfredsställa våra impulser jobbar istället åt oss och förökar sig utan vår inblandning i smarta placeringar. Går allt som det ska hägrar drömmen om frihet långt innan pensionsåldern.

Ses i hemlighet gör vi för att vårt evangelium är socialt sprängstoff.

Vi vill inte konsumera och tävla i att äga saker.

Vi vill kasta av oss Luthers ok och inte arbeta flitigt och strävsamt tills jordelivet är till ända.

Vi vill heller inte göra det på sjuttiotalets sätt med grön våg och i kollektiv.

Nej, vi gör det genom ekonomisk upplysning och med kapitalismen som hävstång. Samma kapitalism vi vill ursäkta oss från.

Vi använder maktens eget medel för att gräva vår tunnel ut.

En medelklassens revolt mot konformiteten med materialism, fyrtio år i arbetslivet och belöning först när allt är över.

Jag heter Alexander och vill inte jobba tills jag är 69 år.
Jag vet inte hur bra det kommer gå, men jag vill i alla fall försöka.

Evig vinter med Paysage D’Hiver

Jag började skriva den här texten på flera olika sätt. Utgångspunkten var ursprungligen att håna audiofiler men ändå raljera över vilken oerhört dålig ljudkvalitet det är på Paysage D’Hivers samtiliga skivor men att plocka sådana låga poäng känns bara plumpt när allt mitt hjärta vill är att brista ut i kraxande lovsång.

Det känns rimligt att backa till mitten av nittiotalet och Darkthrones magnifika ”Transilvanian Hunger”. Den omedelbara och härjande känslan av ensamhet och sorg som infinner sig, den ylande polarvindens totala nihilism. Schweiziska Paysage D’Hiver tar sitt avstamp i samma ljudbild men förenar Darkthrones vintervurm med Burzums svepande och drömska ambiens.

Låtarna, som ofta tangerar tjugominutersstrecket, är så undermåligt producerade att det för det mesta är omöjligt att skilja instrumenten från varandra. Allt låter som en spetsig och frasande kakafoni som bryts upp av kvartslånga ambienta och sakrala keyboardpartier á la Burzum. Sången, och det är verkligen att tänja på ordets betydelse, känns mer än den hörs. Någon gång i timmen dyker det upp lite stråkar.

paysage-d-hiver-welt-aus-eis

Paysage D’Hiver – ”Welt Aus Eis”

Känslan av permafrost och stjärnklar natthimmel, mark och sky, osolkad av människor genomsyrar hela Paysage D’Hivers diskografi. Musiken är en naturkraft i sig, otyglad och ogreppbar, ytterligare ett exempel på omänsklig musik.

För den som inte kan få nog av Burzums ”Hvis Lyset Tar Oss” eller vill ha vinter året om kan jag inte rekommendera detta nog.

Ett nytt år

Jag var sjuk under vintern. Så pass allvarligt att jag var tvungen att söka vård och få medicin. Det hela lade sig rätt snabbt men som det mesta oönskade man råkar ut för här i livet var det en väckarklocka. För stunden alltså, efter några friska dagar satte lättjan in igen. Ett dumt och bekvämt djur är vad man är.

Det brukar sägas att den friske har många önskningar men den sjuke blott en. Under 2015 ska jag låta detta guida mig. Jag ska dekonstruera mitt liv tills essensen blottläggs, och lägga fokus på vad som ligger närmast hjärtat: min familj och min hälsa; så att jag kan njuta av vår tid tillsammans.

Uppbrutet i delmål känns det viktigt att konsumera mindre, se min snedsteg-i-evolutionen-kropp som ett tempel, bli deltidsnihilist och ägna mig åt mer självterapi här på Impopulärkultur. Ett annat mål som inte hör till ovanstående är att jag ska ta starkare ställning mot religion från och med nu. Väl mött!

Morfars lapp

Det var en av mina käraste ägodelar, men den försvann någon gång, någonstans.

Morfar Adam hade skrivit en lapp till mig. Jag vet inte om det var sista gången jag hälsade på honom i Kraków eller om det var tidigare, men jag var i övre tonåren när jag fick den. Redan då, tonårssur och tvär, minns jag att ögonen tårades när jag läste på den, precis som de gör nu.

Morfar var gammal, både till åren och sättet, men hans skratt var alltid nära och levande. Jag minns att det tunna håret alltid var välkammat och hans ärr tvärs över överläppen.

Han hade alltid skjorta, inte sällan med upprullade ärmar. Precis som jag. Hans glasögon var tjocka och med mörka skalmar, precis som mina. Smal över axlarna, precis som jag. Han älskade att promenera, precis som jag brukade göra.

Morfar

Jag minns inte allt som stod på lappen, även om det bara var några få rader, men sista meningen kommer jag aldrig att glömma, det stod: tänk på mig ibland.

Jag tänker ofta på dig morfar, och saknar dig.

Jag ligger bredvid och gör ingenting

Klockan är efter lunch och det är dags för barnet att sova middag. Jag har haft problem med ryggen och för att undvika lyftet ner i spjälsängen har jag lagt henne i vår dubbelsäng. Hennes lilla kudde med apor på örngottet ligger mellan våra stora vita kuddar, och hennes ap-täcke lyser upp de vita lakanen. Hunden och kaninen är såklart med, instoppade under varsin arm.

För att hon ska kunna sova måste jag själv låtsas sova. Jag vet det på samma sätt man vet hur andra man är nära fungerar. Instinkten lagras i ryggraden och man navigerar relationens farvatten med inbyggd kompass. Skulle jag ligga med ansiktet mot henne skulle hon vilja spexa och stoja så jag vänder ryggen till och börjar andas tungt.

Efter några minuter av bökande hör jag hur hennes andetag blir tyngre och liksom utdragna, och mellan sekvenserna av andning smuttar hon på nappen några snabba gånger. Nu vet jag att hon sover. Jag vänder mig försiktigt och tittar på hennes dockansikte med de långa fransarna och de runda kinderna. Täcket är av, kaninen och hunden förskjutna.

Jag ligger bredvid och gör ingenting. Ingenting mer än att titta på denna underbara skapelse.

Den oroligaste dagen

Jag skulle knappast beskriva mig som sorglös, men det är sant att jag inte oroar mig så mycket. Det handlar varken om lättsinne eller brist på empati utan snarare på sortering och rationalisering.

Det som är problem jag inte kan påverka tynger mig sällan. Eller problemen tynger mig, men att stå handfallen inför dem skänker ett lugn sprunget ur vetskapen att man inte kan påverka utfallet. Vissa saker blir inte bättre oavsett vad man gör och den här typen av problem filtrerar min hjärna turligt nog bort i vardagen. Olösliga problem blir definitivt inte bättre av att man grubblar på dem.

Men ibland händer det ändå att man oroar sig. Och ännu mer har det blivit sedan man blev förälder och så mycket mer står på spel. Ser jag till mig själv så är ångesten som mest koncentrerad till en dag på året. Inte dagen efter något, utan dagen före. Dagen före mitt årliga besök hos kardiologen. Millimeter och volymer, förkortningar och intervaller, grafer och ljud. En dag i maj varje år destilleras livet ner till ett mått, precis som om det skulle säga något om vem jag är eller vad jag gör.

Jag kan inte påverka utfallet, men ibland oroar jag mig ändå.

Grått hav

Mitt favorithav är grått som stål. Jag älskar när havet är kallt, ogästvänligt och oinbjudande. Inte att bada i såklart, det får man göra andra tider på året, men att blicka ut över och förundras.

Grått hav

Det vita skummet är som lavar på en grå klipphäll. Vågorna som berg. Den här novemberdagen blåser det nästan storm på Skånes östkust.

Vi kom från havet, kanske återvänder vi en dag. Vi lär inte göra det för att återförenas med Dagon utan snarare för att vi ödelagt våra befintliga hem.

Inför havet inser man sin insignifikans och hur totalt obetydlig man är för några andra än den närmsta kretsen. Om havet är så ofattbart och ogreppbart stort, hur stor är då inte rymden?

Allt kött är hö, nu och för alltid. Snart finns vi inte längre och om ytterligare lite längre har vi aldrig funnits.